På stenen i Kos...
... Den 16:E maj var det dags för hemgång för oss som semestrade på Kos. Den morgonen hade jag svårt att sova och låg då o vände o vred på mig. Andreas låg som vanligt i djup sömn så han var det ingen ide att störa. Jag gick upp och bestämde mig för att gå ut en sväng.
Solen sken, fåglarna kvittrade och luften var morgonvarm ni vet så den är här i Sverige med på mornarna.
Jag gick och satt mig på en liten "mur" /sten i solen. Tänkte på allt som hänt
Bla. Med morfar och div saker i livet.
Mitt emot mig hade någon dag innan någon fällt hö på ett gärde och när jag blundade så luktade det precis som hemma när det är höskördstider. Tider jag personligen hatar men just då uppskattade jag den stort.
Jag tänkte på människor vars liv hade skildrats av många olika anledningar, en vän till mig har fått cancer, min morfar en stroke och där satt jag på stenen och gnäller över min vardag allt för ofta.
Man gnäller på sitt jobb, sin hälsa mm och dessa sker kan ju faktiskt bara jag ändra på. Alla dessa taknar jag just då hade önskar jag att jag kunde printat ner på ett papper.
Jag har hittills haft ett fantastisk liv, nog har livet vart fullt med motgångar det ska gudarna veta. Men hade jag inte haft dem hade jag ju inte varit den jag är idag!
Aldrig någonsin hade jag klarat mig igenom alla motgångar om det inte var för min familj och mina vänner och det är jag evigt tacksam för, ingen skall behöva vara ensam.
Men nu tillbaka till stenen i Kos...
Jag bestömde mig för att försöka bli mer positiv till saker o ting, sen hur det har gått det får jag nog ge mer tid :P
Försöka tänka mer utanför boxen om ni förstår hur jag menar.
Sluta irritera mig på småsaker det är faktiskt bara onödig energi.
Tänkte då när jag satt där och allt detta infann sig i min hjärna och även i hjärtat
"- att detta måste jag skriva om.."
Sen nu förmedlas det kanske inte lika starkt som jag då kände men men.
Jag är iaf så otroligt tacksam för alla fina människor som finns i mitt liv.
Ni har alla så olika personligheter och ni berör mig alla.
Det är ni som lyfter upp mig när jag är påväg neråt.
Just såhär jag kände när jag satt på den lilla muren i fina Kos...
Kommentarer
Trackback
